Du kan prenumerera på bloggen och få nya artiklar levererade till dig.

Klicka på för att prenumerera via RSS.

Om du hellre vill ta emot bloggen via epost så ange din epostadress och klicka på "skicka":

agilt automatisering backlog krav kvalité outsourcing QA scrum test testfall testmetodik validering verifiering virtuella team

torsdag
apr112013

Tror du att dina associationer är kausala

 

Saker och ting hänger ihop i världen! Ju äldre man blir, ju mer erfarenhet man har och ju mer ”utsatta situationer” man navigerat sig igenom, desto fler saker kopplar man ihop och kan resonera kring. 
Kompetensutveckling handlar inte bara om att gå utbildningar och läsa böcker; det handlar lika mycket om att leva och lära i verkligheten.
Jag brukar rekommendera att man inte bara ”frågar VARFÖR” när man vill förstå, upptäcka och utforska krav, utan fokuserar på och försöker kartlägga en person eller en grupps ”resonamangskarta” genom att ställa frågor som leder till att de involverade börjar BESKRIVA sin inre kausala värld, snarare än att försöka försvara sig eller hitta på ett ”bra svar” på en varför-fråga.

Men för att kunna skapa en kausal karta som kartlägger hur personer tänker eller hur en person tror att ett fenomen fungerar, så måste man först definiera vad man menar med orsak (cause) och verkan (effect).
Vad är skillnaden mellan kausalitet, korrelationer och associationer?

Kausalitet

Kausalitet implicerar existensen av en ”genererande mekanism”, någon form av ”transformationprocess” som skapar/producerar en händelse/tilldragelse (event) när en annan händelse sker.

Händelsen/tillståndet A orsakar händelsen/tillståndet B om A är ”ansvarig för” att B uppstår/sker.
(Vi antar här att A är en tillräcklig orsak en å kallad sufficent cause).
För att relationen ska vara kausal krävs att om vi ändrar situationen till en värld där händelsen INTE sker, då sker inte heller B!
Det innebär att i den kausala modellen kan vi resonera om MÖJLIGA VÄRLDAR och vad som skulle kunna ske om vi ändrade vissa parametrar och tillstånd eller låtsas att vissa händelser existerar.

Vi kan alltså resonera kring en tänkt situation som inte är verklig eller har hänt och utan att använda alla fakta som finns i den gällande situationen (Counter Factual Reasoning). Exempelvis så kan jag resonera kring vilken väg jag skulle kunna cykla för att ta mig från min bostad till Lindholmen, även om jag inte i verkligheten cyklar (pga halkan) utan tar bilen.

Korrelation

Korrelation är ett fenomen som visar på att ett fenomen brukar ske (med mer eller mindre hög procent) i samband med ett annat fenomen. Exempelvis så ”vet vi” att det är fullt på spårvagnarna vid 8-tiden på arbetsdagar men ganska glest med folk vid samma tidpunkt på en söndag. (en annan orsak till fulla vagnar är ett minskat antal verksamma vagnar , i sin tur orsakat av dåliga nya spårvagnar som rostar sönder och måste tas ur bruk redan efter ett par år!)
På samma sätt kan vi ”bevisa” ett samband mellan skostorlek och huvudets storlek.
Men om man gör en lång vandring eller springer flera mil, så kan fötterna svullna upp och bli flera storlekar större. Innebär det då att huvudet också sväller upp?
Sambandet mellan skostorlek och huvudstorlek är alltså inte kausalt, utan snarare ett statistiskt samband i den aktuella värld vi lever i just nu.
Redan på 1700-talet visade filosofen David Hume att man inte kan dra slutsatsen om kausalitet från observerade korellationer.  Om man betraktar verkligheten en enda gång och ser att när A sker så uppstår B, eller om man gör samma betraktelse flera tusen gånger, så är det fortfarande inte ett bevis för att A verkligen ORSAKAR B. Det kanske är så att B orsakar A (fast du uppfattar A innan du ser B), eller att något helt annat fenomen (som du inte är medveten om eller har letat efter) orsakar BÅDE A och B.

Problemet är att vi människor är väldigt snabba med att omvandla osäkra samband/korrelationer till kausala samband (unjustified causal attribution). Vi gör det nästan av gammal vana och vår erarenhet kan ofta leda oss helt fel. När vi är säkra på de kausala sambanden, så slutar vi registrera även tydliga signaler i olika situation som visar på motsatsen.

En del av kravingenjörens arbete är att upptäcka falska kausal samband som gör att vi tror att vi vet vad vi pratar om och som gör att vi drar suboptimala slutsatser och mindre bra strategiska beslut.

Korrelationer visar således vi har observerat och vad vi lärt oss om den aktuella situationen, men inte något om vad som verkligen orsakar vad.

Associationer

Varje ord man hör och varje bild som vi ser skapar inre associationer. Det kan kännas som att ett ord ORSAKAR ett annat, eller att en bild ORSAKAR en annan bild. Men egentligen handlar det om vad en person subjektivt upplever, tolkar och tänker kring ett fenomen. Sambandet kan vara helt ologiskt, sakna minsta bevis och till och med gå stick i stäv med publicerade fakta.
Associationer fångar hur vi tror att världen fungerar. Genom att visualisera en persons associationer kan man kartlägga hur han/hon tänker och tror att världen hänger ihop.
Men vi måste vara medvetna om att associationer sällan är kausala. Även om det är person i ledningsgruppen som gör associationerna!

Genom att kartlägga subjektiva associationer, upplevda ”best practices”, viktiga samband och införa fakta och utredningar (proof of concepts), så kan kravingenjören bit för bit bygga kausala modeller som hjälper oss att förstå verkligheten bättre och kunna resonera bättre och fatta bättre beslut.
Kravarbete är ju en del av ett förändringsarbete och arbete med kasualitet gör att vi kan styra förändringen bättre.

Posted by Stefan Eekenulv 11 April 2013 
tisdag
apr022013

Utforska Hjärnan!

"Drawing on the right side of your brain" är en klassisk bok som tveklöst utvecklar din förmåga att rita. Den förändrar även för alltid ditt sätt att se på bilder, att det finns flera olika sätt att tänka kring en bild och att sättet du (mer eller omedvetet) väljer att titta på bilden, direkt påverkar din förmåga att rita av den. 
Om du har för avsikt att rita av exempelvis en hand, är det lätt att man "fastnar" i sina inre bilder av hur en hand "borde se ut" istället för att verkligen titta på det som ska porträtteras. 
Ett mer effektivt sätt är att fokusera på mellanrummet mellan fingrarna och linjerna som skapas av handens konturer. Ett annat sätt är att vända uppochner på det som ska ritas av.

Pröva att rita av en figur som du inte vet vad den föreställer! Du kommer att märka att skillnaden är enorm! 
När du kopplar på dina förutfattade idéer så blir bilden mycket sämre!

Detsamma gäller om du ska korrekturläsa din egen text... vänd texten uppochner!

Köp boken och gör en upptäcktsresa i dig själv! Det kommer garanterat göra dig till en bättre kravingenjör!

Posted by Stefan Eekenulv 2 April 2013 
måndag
jan212013

Värdet av varför

Om du någon gång försökt göra en emulgerad äggsås, t.ex. Hollandaise eller Bearnaise, så vet du att den största svårigheten är att den lätt skär sig, dvs. att blandingen av smält smör och äggulor inte går ihop utan separerar. Instruktionen för att göra såsen är att först vispa äggblandningen fluffigt i en metallskål i ett vattenbad. Därefter ska man tillsätta smält smör under ständigt vispande; till en början med en droppe i taget, sen några droppar och till slut kan man låta smöret strila ner i den begynnande såsen. Det här kan tyckas vara komplicerat, men det är bara komplicerat om man inte vet varför

Varför ska man vispa äggulorna i ett vattenbad och inte direkt i en kastrull på spisen? Till skillnad från en kastrull på spisen så utsätts äggen i ett vattenbad endast för indirekt uppvärmning. Det gör att det är lättare att undvika överhettning och att äggen koagulerar till äggröra. Om äggen börjar koagulera så kan man snabbt parera det genom lyfta undan skålen från vattenbadet. Skålen svalnar mycket snabbare än en tjockbottnad kastrull, och koaguleringen upphör omgående. Att veta varför, i det här fallet, innebär att man kan hantera vispning och värmning på ett bättre sätt än att blint följa en instruktion.

Varför ska man inte tillsätta allt smör på en gång? För att äggulorna och smöret så gå ihop så måste de ha samma temperatur. En droppe smör kommer omedelbart att anta samma temperatur som äggblandningen, medan en större mängd inte gör det och såsen kommer att skära sig. Efter en stund, då mer smör har tillsatts äggblandningen, är temperaturskillnaden dem emellan mindre och till slut så liten att man kan strila ner smöret och såsen kommer att gå ihop.

Innan jag insåg varför var här endast instruktioner som jag följde till punkt och pricka och det var inte konstigt att jag misslyckades mer än varannan gång. Utan svaret på varför hade jag ingen chans att inhämta verktygen för att hantera oväntade avvikelser. Numera, bestyckad med rätt verktyg, är det lätt att slå en Bea.

Om man inte vet varför man gör något så kommer man aldrig att kunna parera för oförutsedda händelser. Inte heller kommer man att kunna lösa en uppgift på ett bättre sätt eller att vidareutveckla metoden man applicerar eftersom man faktiskt inte vet varför man utför den. Detsamma gäller förstås ett IT-projekt. Om man inte vet varför projektet existerar och vilket problem det adresserar, hur ska då projektet kunna leverera den bästa möjliga lösningen?

Om författaren

Mats Wessberg är VD och medgrundare av Inceptive. Han har verkat i IT-branschen sedan 1995 och mestadels som konsult. Hans huvudsakliga expertis är inom Quality Management och utvecklingsmetodik.

måndag
jan212013

“ubiquitous elicitiation” – Smart kravutforskning med sociala medier 

”Ubiquitous” är ett av mina engelska favoritord. Det kan översättas till ”allerstädes närvarande”, något som finns överallt, ofta ”helt naturligt” och utan att vara påtagligt synligt och iögonfallande.

Ubiquitous  Elicitiation  skulle med andra ord kunna vara benämning på kravinsamling/upptäckande som är ständigt pågående  och där alla som vill kan delta. Jag borde nog skriva en bok inom ämnet, namnet är så lockande.

De senaste årens uppkopplade telefoner och plattor, ger möjligheter till att använda sociala medier för effektiv insamling, utforskning och upptäckande av “krav” direkt från intressenterna , utan någon “proxy”, representant eller Persona.
Vi är bara i början av att lära oss hantera dessa enorma möjligheter till naturlig återkoppling och distribuering av ansvar i verkligheten. Utvecklingen av automatiska system har varit en bra “lekplats”, en tummelplats där smarta personer har fått konfronteras av komplexitet på olika plan, både tekniska och interrelationella (mellan människor).

En intressant app är “seeclickfix” som gör att medborgare kan fota klotter, nedskräpning, trasiga rutor eller andra saker som inte fungerar som de ska eller “irriterar” och medför att upplevelsen av “samhället” blir sämre än vad den skulle kunna vara. Varje individ kan skicka in bilder och en beskrivning av “problem”, som automatiskt associeras med GPS-koordinater och kontaktinformation. Appen skapar automatiskt ett ärende-ID och distribuerar informationen till berört företag eller myndighet och personen som skickat in “problemet” får löpande  information om ärende-status, vidtagna åtgärder eller beslut som berör ärendet.

Detta är kanske ett första steg till att skapa engagerade medborgare och tydligare flöden av behov, idéer och önskemål direkt från de som vill vara med, istället för beslutsfattarnas ofta felaktiga “gissningarna” om vad samhällsmedborgare önskar och vill ha. Det är ofta de små detljerna som kan ändra den totala upplevelsen.

Framtiden ligger i ett smart och effektivt kravarbete inom inom områden som traditionellt bara hanterats av specialister inom en domän (SME), exempelvis politiker som gör utredningar, drar upp strategier och skriver programförklaringar, men saknar kravingenjörskompetens. 
Jag tror att när kravingenjörer tar över och samarbetar med SME kan det bli ordning på torpet.

På DocMorris kan du som kund ge direkt återkoppling i “knappomaten”.

Ett smart sätt att få en snabb (om än trubbig) direkt återkoppling från kunder, är DocMorris installation ovan. Fyra olika knappar med olika ansiktsuttryck får representera hur kunden upplevt servicen.

Hur stor är chansen att kunden skulle skrivit en kommentar på en papperslapp eller på en webbsida? Hur stor är chansen att kunden trycker på en av knapparna direkt när han/hon lämnar butiken?

Genom att följa upp all inkommande information från “knappomaten” kan man analysera trender och se om en större förändring av exemeplvis en arbetsmetod eller policy eventuellt återspeglas i en ändrad kundfeedback.
Tillsammans med några djupintervjuer av några kunder som tryckt på “den sura gubben”, kan man samla in information i stunden som kan vara ovärderlig för utvecklingen av företaget i rätt riktning.

Var inte rädd för enkla frågor och trubbiga mätmetoder. Det är farligare att inte mäta alls eller att sättet man mäter på är så komplext att bara några få orkar ge feedback.

Att bygga en process som är så komplex att ingen återkoppling lyckas ta sig igenom alla filter, lager, etapper och steg är inte att rekommendera. Att inte få några klagomål betyder INTE att kunden är nöjd. Snarare att DU saknar kunskap om vad som gör kunden missnöjd och hur kunden tänker. Livsfarligt!

 

Om författaren

Stefan Eekenulv är en passionerad seniorkonsult inom kravhantering och förbättringsarbete, kreativ och visuell, alltid med fokus på att se saker med nya ögon och att få det att funka i verkligheten.

fredag
jan112013

Fäst korten på väggen - du har väl inte glömt bort CRC?

CRC cards identifieras av IREB® CPRE FL1 som en hjälpande (supporting) eliciteringsteknik på samma sätt som mindmaps eller workshops. Faktum är att både mindmaps och CRC ofta är aktiviteter i en workshops. Bra kravupptäckartekniker får alla inblandade att lämna datorskärmarna och sina arbetsrum och tvingar/inbjuder folk att ställa sig upp och berätta hur man tänker och hur man resonerar. Hur hänger det ihop? Vilka ord använder man när man pratar om “systemet”, “problemen” och “lösningarna”?
Vokabulären är en viktig del av förståelsen. Den gemensamma närvaron gör att delaktigheten i designen ökar. Den så kallade “tacit knowledge” (kunskapen som sitter i huvudet och i väggarna) sprids lättare med tekniker som omfattar FYSISKA moment och verbala förklaringar istället för författande av tjocka dokument.
Det som sägs “mellan raderna” är kanske lika viktigt som själva resultatet. Den gemensamma resan till en lösning ger många positiva spinn-off effekter för alla.

1989 presenterade Kent Beck och Ward Cunningham CRC-metoden på den årliga forskarkonferensen inom Objektorienterad programmering (OOPSLA; Object-Oriented Programming, Systems, Languages & Applications)
Deras papper “A laboratory for teaching object oriented thinking” baserades på deras praktiska erfarenheter av att undervisa och arbeta med objektorienterad programmering i olika typera av projekt.
De insåg att det inte är lätt att lära ut OO-tänkandet. Även gamla programmeringsrävar med en bakgrund inom procedurell programmering, vana att ha en global kontroll över helheten, och istället förlita sig på en distribuerad konstruktion och att de lokala objekten verkligen löser sina respektive uppgifter i relation med varandra.  Att sluta upp med globala variabler och centralt styrda pekare och referenser. Paradigmskiftet innebar ett nytt sätt att tänka och det kräver ofta nya sätt att jobba på.

Beck och Cunningham identiferade tre grundläggande principer för att jobba bättre med objektorienterad utveckling. CRC, Class, Responsibility och Collaboration.

Det gäller att hitta rätt nivå på den aktuella informationen. Ett kort rymmer inte en hel roman, utan man tvingar de involverade att definera sig bättre. Vad kallar man klassen? Är det ett bra namn när man pratar om objekten och hur de relaterar till varandra och samarbetar för att lösa olika uppgifter? Namnet på kortet blir en del av den vokabulär, eller det metaspråk som skapas för att kunna resonera kring problem, idéer, behov och lösningar. Det är viktigt att identifera rätt problem. När man tvingas att hålla sig till några få ansvarsområden för varje kort, startas diskussioner om själva problemet, men även om det är rätt namn på kortet, om klassen/objektet verkligen ska ha det omtalade ansvaret, eller om det borde skötas av ett annat objekt. Eller är det inte problem i verkligheten? Eller är det mycket större än vad man först trodde. Hur delas ansvaret?

CRC-korten är inga platshållare för stora dokument. Ett litet kort innebär korta fraser och tydliga ord. Man minimerar automatiskt komplexiteten. Det är inte svårt att skriva massor, det är svårt att hitta essensen och bara skriva det viktigaste, med de bästa möjliga orden, som ger rätt associationer och rätt “energi” i projektet.

Om korten läggs ut på ett stort bord eller sätts upp på en vägg, så är det lätt att flytta dem, och man kan även införa en spatial semantik; kort som ligger högre upp kan tolkas som “superklasser” och kort som lägg så att de delvis överlappar, har en stark koppling. Det viktigaste är att det är lätt att flytta på korten och när man tar ett kort I handen så PRATAR man om hur man tänker och beskriver varför (rationalen) man vill ändra dess position, eller lägga till/ändra texten på kortet. Kanske vill man tillföra ett nytt kort till tavlan. Varför? Hur tänker du då? Hur hänger det ihop? Vilket ansvar har det nya kortet?

CRC-korten lyfter fram ett scenariotänkande.

Man kan dels jobba med korten för att hitta en första fungerande “design” på en hög nivå för ett antal “problem” och för ett antal mer eller mindre komplicerade scenarion som man vill att det automatiska systemet ska kunna klara av att hantera.
Ett annat sätt är att stress-testa en redan existerande design genom att gör en visuell walkthrough där man pratar igenom scenarion och tänker på vad som kan hända (alternativa och exceptionella flöden). Även förändring av identifierade förutsättningar (Assumptions) och “katastrofer” kan spelas igenom och ge effektiv återkoppling. Varje kort bygger upp vokabulären, och alla korten delar tillsammans på det totala ansvaret för att lösa de existerande “problemen”. Det är ett spännande sätt att utveckla på, eftersom man hela tiden adresserar NYTTA, BEHOV och ANSVAR och alternativa lösningar och agerar ut dessa fysiskt och verbalt.

Pröva!

1. IREB® CPRE FL = International Requirements Engineering Board  -  Certified Professional for Requirements Engineering - Foundation Level
Read more about IREB: http://www.certified-re.de/en/board.html 

 

Om författaren

Stefan Eekenulv är en passionerad seniorkonsult inom kravhantering och förbättringsarbete, kreativ och visuell, alltid med fokus på att se saker med nya ögon och att få det att funka i verkligheten.