Agile är inte en metod, det är ett sätt att tänka! - part1

I slutet av April pratade jag för nästan 500 personer i stora staden Stockholm och i metallstaden Göteborg med rubriken ”Agile är inte en metod, det är ett sätt att tänka!”.

Jag inledde med att poängtera att jag iklädde mig rollen av ”BAD cop”, och argumenterade för att vara ”agile smart” och inte ”agile stupid”. Nedan följer ett utdrag av några av de idéer som bollades under seminariet.

Detta är del 1

Är det inte dags för något nytt?

Det är fascinerande att se metoder och tankestrukturer komma och gå. Varje inriktning har sina kvaliteter och är ”lösningar” på de existerande problem som identiferades i den situation där grundarna var verksamma. Eftersom ”situationen” hela tiden ändras och människor påverkas av den kollektiva medvetenheten och produktutvecklingen, så känns ”lösningarna” ibland förlegade i sina detaljbeskrivningar, men oftast är analysen relevant, från Situationsbeskrivning (nuläge) till Problembeskrivning och en konsekvensanalys av själva problemet.

I en tidigare blogg har jag beskrivit min framtagna analysmetod, SPISEC metoden, där jag trycker på vikten av att även beskriva den tänkta effekten av lösningen (hur effektkedjorna angriper problemkedjorna!) och hur man har tänkt MÄTA lösningens påverkan på nuläget.

De flesta metoder beskriver inte tydligt situationen och problemet där de är tänkta att fungera som ”lösningar”. Det innebär att bra tankar ibland avfärdas allt för lättvindigt. Samtidigt får vissa metoder en helt ny tolkning och används på ett helt annat sätt än vad de skapades för.

Det spännande är att det är så mycket som går igen och kommer tillbaka, fast i ny form och med nya ord. Shewhart cycle från 1920 vidareutvecklades av Demming till PDCA-cykeln under 50-talet.

PDCA står för Plan-Do-Check-Act och i DO-delen ingår att testa den tänkta lösningen (framtagen i ”Plan”) i en liten skala medelst ”prototyping” och sedan utvärdera den och mäta effekterna i ”Check”, för att sedan ”Act” på det som man lärt sig för att förbättra den existerande planen. Väldigt iterativt och MVP-vänligt.

Så när Eric Ries pratar om Minimum Viable Product som något ”nytt” är det egentligen en påbyggnad och förbättring av redan existerand 50-tals tänk!

Inget fel i det. Alla  metoder har ett utvalt FOKUS för att lösa de specifika problem som gjort mest ont i den aktuella situationen. För Frank Robinson och Eric Ries var det att tvinga fram en snabb ROI (Return of Investment) och samtidigt beakta riskerna med att köra ”snabbt så det ryker”. Lösningen var att MÄTA och skapa smarta begränsade prototyper för att säkra ett verkligt behov och ett intresse hos de tänkta kundsegmenten och målgrupperna.

Alla metoder måste genomskådas, skruvas på och förändras. Och kastas på sophögen för att ge plats åt nya tankar! Samtidigt som alla vet att det sällan skapas NYA saker, bara varianter och inkrement av redan existerande tankar.

from Demming to Manifesto.jpg

Så när ska vi kasta ut det Agila Manifestet för att fokusera på andra saker än utvecklingsteamet och kod- och testgänget? Min poäng är att 2001 är ganska längesen och det har hänt en hel del ”där ute”.

Inte mindre antal sidor att läsa, utan fler!

Även de ursprungliga förklaringarna till skapandet av det Agila börjar nu falera. En del författare påstår att RUP (Rational Unified Process) var ett ”dokument monster och hade ett tag hela 5000 sidor som bas. Ett monster som vi var tvungna att döda genom förenkling.

Men stämmer verkligen den analysen idag? Jag har på min dator ett hundratal böcker med MINST 30 000 sidor om agila metoder och projekt och dess genomföranden.

5000 TO 30000.jpg

Agilt v.s. Smart!

Under seminariet ställde jag följande fråga till publiken:

- ”Hur många jobbar AGILT idag?”

Nästan alla räckte upp handen.

Nästa fråga var:

- ”… och handen på hjärtat, hur många tycker att ni jobbar riktigt SMART idag? (… och som kan stå för sina arbetssätt och metoder även om jag skulle dyka upp och ställa frågor och röra om i grytan)”

Nu var det INGEN som räckte upp handen!

Vad är det som gör att vi inte vågar lyfta fram alla problem med avsaknaden av fungerande dokumentation och bristen på kravtäckning etc… 

Är det så att det agila har blivit en RELIGION med heliga profeter och heliga skrifter. En klubb för iterativ inbördes beundran? Ett ”prison of the mind”, som begränsar tänkandet till EN metod, istället för att drivas av det sunda förnuftet och använda det som fungerar?

På samma sätt som man INTE bygger en skyskrapa genom att iterera våning för våning utan att veta hur högt huset ska bli, så är inte agilt och Iterativitet lösningen på ALLA problem för alla situationer.

Iterative but not smart.jpg

”Det svåra” försvinner inte genom att stoppa huvudet i sanden

Fokusera på viktig KUNSKAP, VAD som behöver representeras och för VEM vi representerar det.

Därefter på HUR vi gör detta på bästa möjliga sätt!

Agile stupid.jpg

Det var upptakten till seminariet från ”bad-cop” perspektivet.

Att öppna ögonen och vara smart, helt enkelt!

be SMART.jpg

Och om vi jobbar hårt så vill vi komma till stjärnorna, inte till helvetet!

PerAsperaAdInferi_TO_AdAstra_small.jpg

(”Per Aspera Ad Astra” istället för ”Per Aspera Ad Inferi”)

Nästa avsnitt från Seminariet handlar om FOKUS och hur farligt det är att fokusera!

Om författaren
Stefan Eekenulv är en passionerad seniorkonsult inom kravingenjörsskap och förbättringsarbete, kreativ och visuell, alltid med fokus på att se saker med nya ögon och att få det att funka i verkligheten.